Det sista inlägget I bloggen

Det här blir förmodligen det sista inlägget i bloggen på mycket länge. Det har varit glest mellan dem sen tidigt i somras och det kommer inte att bli tätare mellan dem i fortsättningen

Anledningen är att andra intressen har kommit mer i förgrunden och att jag nu är på väg att skala ned hobbyn.  Jag tillhör dem som vill ha välskötta och snygga akvarier och jag anser att jag inte vill ha fler att ta hand om än att jag kan hålla dem fräscha. Sunkiga och nedgångna akvarier är ingen vacker syn och upplever man sig inte ha tid eller lust att underhålla dem i tillräcklig grad, är der lika bra att avstå från överskottet. Det är ju även för fiskarnas skull.

Det är inte frågan om att lägga ned hobbyn helt, den har gett mig mycket. Så sent som i augusti startade jag ett akvarium med regnbågsfiskar. Det är inte helt komplett ännu, men har kommit en bra bit på väg.  Det kommer att vara i gång länge än. Likaså kommer min "dyrgrip", ett 19 - liters nanoakvarium med  främst bucephalandra att fortsätta att pryda mitt vardagsrum. 108-litersakvariet, det lite dunkla mossakvariet, kommer säkert att utvecklas vidare. Det kan bli nya fiskar i takt med att de som hittills bott där simmat vidare.

Bloggen stannar alltså här men försvinner inte. Kanske blir det något enstaka inlägg när det finns något att säga. Det finns dock många som säger ungefär samma sak och ofta bättre.

Om någon vill fortsätta att följa mitt skrivande kan ni ta er en titt på mina andra bloggar:

Cyklatser, jarnhasten.blogspot.se,  om cykling, inte minst om långturer och cykling på små- och grusvägar

"De första raderna"http://andreaslanden.blogspot.se/, en blogg med blandade texter om politik, kultur, historia och betraktelser av olika slag. Den senare har varit vilande en längre tid men kommer nog att återupptas.

Får jag presentera familjen Dvärgabborre?

Sommarledigheten började bra för akvaristen. Redan för några veckor sedan hade jag tyckt mig se något litet stryka omkring på botten utan att jag kunnat se vad det var. Min förhoppning var att det rörde sig om yngel av mina dvärgabborrar, elassoma evergladei.

Det vuxna paret har nu tillbringat drygt två månader i köksakvariet, som alltmera
Kommit att likna en djungel, där stenarna och rötterna i karets centrala del knappt längre är synliga, eftersom jag fäst en större mängd bucephalandror.

De övriga fiskarna i akvariet är poecilia wingei - blue star ( Campoma, 2011), en population som förstås blivit större sedan början av april, även om tre av de fyra ursprungliga fiskarna hoppat ur.
Nu håller dock de nya unga hanarna på att färga ut och verkar må prima. Stammen förefaller att ändå ha säkrat sin framtid.

Akvariet är ett 43 - liters walstadsakvarium, även om jag gjort avsteg ifrån den renläriga modellen i och med att jag satt i ett luftdrivet vaddfilter, eftersom bucephalandrorna verkar må bättre med kött strömmande vatten. Dessa växer ju i det vilda nära forsar och vattenfall. Något jag lade märke till rätt snart var att de bildades en skrovig vitgrå beläggning,  som någon trodde kunde handla om avfallsprodukter från växten som inte kunde frigöras från plantan i ett akvarium med stillastående vatten. Får se om det stämmer, men problemet har inte förvärrats och nya plantor har inte drabbats av detta.  Däremot har bucephalandra "blue shadow" blommat.

För några dagar sedan fick jag bekräftelse på det jag anat och hoppats.  Elassoma evergladei hade fått yngel. En liten fisk, ca 1 cm, simmade längs botten. Den såg ganska mycket ut som honan, ljusbrun och spräcklig och möjligen med en antydan till en röd fläck på magen. Ser man ett yngel är det mycket sannolikt att det inte är det enda. Detta visade sig också stämma. Nu på morgonen såg jag äntligen två yngel samtidigt. Det ena visade sig ha en mörkare färgnyans än det andra, vilket möjligen skulle kunna innebära att det skulle kunna vara en hane.

Elassoma evergladei, dvärgabborren, är en noramerikansk art, hemmahörig i sydöstra USA i delstater som South Carolina och Florida, vilket "evergladei" i det vetenskapliga namnet visar. De finns alltså bland annat i träskområdet Everglades. De är mycket små och blir ca 3-4 cm som mest, men oftast mindre. De trivs i akvarier med en stor mängd växter, föredrar mjukt och lätt surt vatten och tolererar temperaturer på 10-30 grader.  De anses härdiga men är kräsna med fodret, då de oftast endast äter levande foder. Efter leken som föregås av den dans hanen utför med darrande och dramatiska rörelser med fenorna, vaktas äggen av honom tills rommen kläcks.
Detta var något som jag iakttog strax efter att fiskarna flyttar in i akvariet efter en månad i ett provisoriskt 20 liters kar.

Trots att det varit ett orosmoment har jag lyckats hålla fiskarna med bra föda. Det är säkert en av de faktorer som gjort att de lekt och förökat sig. Hyalellor, grindalmask, levande vita mygglarver, men även frysta samt dafnier har hållit dem på gott humör, även om tillgången varit ojämn. Därför är det särskilt lyckligt att dvärgabborrarna nu också, efter viss tillvänjning, också äter frysta mygglarver.

Sammantaget måste jag säga att jag, som akvarist, är nöjd just nu. Jag hade inte räknat med att få yngel av elassoma evergladei, eftersom jag bland annat misstänkte att kosthållet inte var tillräckligt bra och att risken att andra akvarieinvånare skulle äta upp rommen.

Fascinerande, vackra och dyrbara ädelstenar

I mitt kök står sedan dryg en månad ett walstadsakvarium på 43 liter. Karets botten består av såjord och engelsk sjösten, tekniken av en led - lysramp samt av en klassisk membranpump, Rena 100 och en syresten.

Pumpen satte jag igång ikväll eftersom jag fått rådet att öka cirkulationen för att gynna de långsamväxande arterna i karet, diverse bucephalandror och anubias, arter som verkar behöva en viss rörelse i vattnet förvalt må bra och växa.

Fiskarna utgörs av en grupp poecilia wingei - blue star ( Laguna, Campoma bridge, Campoma 2011) och elassoma evergladei, en dvärgabborre från sydöstra delen av USA. Det är en tämligen ovanlig art som sålts för åtskilliga hundralappar vid akvarieföreningarnas auktioner. Jag lyckades dock hitta arten i en akvarieaffär i Uppsala för ett bättre pris.

Det är små fiskar, någon enstaka centimeter långa. Hanarna är svartblåa med vita fläckar på kropp och fenor medan honorna är brunaktiga med en röd fläck på buken. Det är på många sätt en tålig art. Den tolererar temperaturer i spannet 10-30 grader och föredrar lätt surt vatten. De trivs med mycket växter och gömställen och kan upplevas som något skygga, något som främst gäller innan de är fullt acklimatiserade. Därefter ser man dem ofta framme, inte sällan nära botten, där de letar föda eller bland växterna där de också söker villebråd.

Foder kan vara ett problem när det gäller elassoma evergladei. De äter inte torrfoder och verkar behöva långsamt vänjas till att äta fryst foder. Mina matvägrade i början, även om de verkade hitta föda i akvariet, där jag planterat in hyalellor, ett sorts små kräftdjur. Jag prövade därefter att ge fiskarna levande foder, grindalmask och vita mygglarver. Det senare visade sig vara en succé. De små "abborrarna" åt med stor aptit, för att inte säga rovgirigt,  och uppvisade strax en hälsosam rondör.

Efter ett tag lade jag märke till att de också åt döda mygglarver, som följt med de levande när jag matat dem. Därför provade jag att ge dem frysta vilket de, precis som jag antagit, också åt med glädje. Problemet med födan, om tillgången på levandefoder skulle tryta, verkar alltså ha funnit sin lösning.

Artens beteende är i stort sett fredligt, även om hanen kan jaga undan endlerna, om de skulle råka komma i vägen för honom. De är alltså lätt revirhävdande.

Elassoma evergladei har alltså, trots att de kan verka rätt timida, ett visst temeperament. Det är också något som visar sig i spelet mellan hanar och honor. Hanen utför en häftig "dans" med darrande fenor inför honan för att imponera på henne. Det är ett fascinerande litet skådespel han utför. Hanarna vaktar efter leken rommen tills den kläcks. Det lär inte vara så svårt att få avkommor av elassoma evergladei, även om ynglen är mycket små och behöver minsta tänkbara foder.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är mycket roligt att äntligen ha fått tag på denna mycket vackra och intressanta lilla fisk. Den är en sann ädelsten bland de fiskar jag har i mina akvarier.

Ett grönt dunkelt djup...

En del akvarier kommer av någon outgrundlig anledning i skuggan av de andra. Det gäller i hög grad mitt 24-litersnano, som snart varit igång utan uppehåll i två år. Det har haft sina bättre och sämre perioder och ärligt talats hade jag i det närmaste börjat tänka det I termer som "förlorat", anskrämligt eller i bästa fall "åtminstone inte några cyanoalger".

Men trots allt...Nu verkar det som att en bättre period infunnit sig igen, just som att jag börjat bortse ifrån och rent av låtit någon hörna av hjärnan överväga att starta om eller till och med lägga ned eländet.

Akvariet är beskaffat på följande sätt:

Volym: 24 liter, Eheim Aquastyle 24
Bottensubstrat: Akadama-soil
Hardscape: i bakgrunden, mangroverötter, runda naturstenar i mittpartiet, en och annan kvist av ormhassel.
Växter: Hornsärv, hygrophila polysperma, limnophila sessilflora, marsilea hirsuta, anubias heterophylla, anubias, gracilis, bucephalandra brownie red + motleyana, salvinia natans, sötvattenstång.
Räkor: Caridina logemanni, crystal red
Fiskar: endler, Campoma + dvärgtandkarpar

En del av växterna är plockade ifrån mina low tech - akvariet där överskottet på snabbväxande stängelväxter är betydande.  Det är närmast att betrakta som skräp. Vem gillar hornsärv....på allvar alltså?

Dock så upptäckte jag nyligen att karet faktiskt är ganska fint. Det är dunkelt till följd av att flytväxterna och hornsärven skärmar av ljuset. Det blir som gröna valv eller tak som ger akvariet, trots dess ringa storlek ett djup, ett grönt, levande och en smula trolsk sådant....En hemlighetsfull liten värld under vatten som kanske kommer att bestå ännu några år...

Skiftande färger och nyanser...

Till hobbyns tjusning hör att aldrig bli färdig. Att installera trycksatt Co2 i 19-litersakvariet har visat sig få de följder jag hoppats på. Bucephalandrorna har fått fart på sin tillväxt, nya blad har vecklats ut och de har fått de vackra röda och lila nyanser jag hoppats på.

Pogostemon erectus har på kort tid vuxit från relativ obemärkthet skjutit i höjden och har nog faktiskt fått en väl framskjuten position som blickfång. Kanske kommer jag snart att klippa ned den något.

Invånarna i akvariet verkar må bra. Inte minst är den första generationen av deep blue tigers, caridina mariae, är ofta synliga och aktiva. De varierar något i färg men flera verkar ha de djupblå anlag som man skulle kunna hoppas på.

Till floran i akvariet har nu också några plantor av anubias nana "pangolino" fogats. Dessa har fästs vid en ormhasselkvist.

Katastrofutryckning!

Nu på morgonen, nör ljuset slogs på, såg jag hur de flesta fiskarna i 112-litersakvariet hängde vid ytan. Amazonkulfiskarna simmade ostyrigt, vinglade hit och dit och ett blev liggande på botten. 
En katastrof under uppsegling.

En bit bortglömd zucchini hade säkert bidragit till en inte oväsentlig del till det hela. Vattnet var förstås förorenat, en nitritspik utan tvekan. Det har inte hänt mig ofta men det är illa nog att det händer.

Filtret,  ett Fluval 3, hade dessutom slammat igen och det gör det snabbt. Jag är noga med att inta mata för mycket och att byta vatten med minst 30% varje vecka. Jag undrar om jag nu måste byta filter.

Jag gjorde, när klockan var ca 05:40, ett extra vattenbyte och gjorde rent filtret.  När jag var klar hittade jag ytterligare en död amazonkulfisk. Arten är, om man läser vad som finns att veta om den,  känslig för dålig vattenkvalitet. Ett exemplar verkar dock kunna återhämta sig. Det är sorgligt.

Jag ställer mig även frågan om det inte är så att jag har fler akvarier än jag hinner med....Jag behöver både utveckla och omveckla hobbyn.

Mera rasboror!

För några dagar sedan upptäckte jag att en ny livsform verkat få fotfäste i mitt 19 - liters nanoakvarium. Små varelser, säkert knappt en milimeter, rörde sig i vattnet. Jag misstänkte att det måste röra sig om någon organism som nog finns i vattnet hela tiden, men som fått möjlighet att expandera pga övermatning. Planktontillväxt var något som dessutom utlovades av en av De typer av räkfoder jag använder, så vem vet?

Man kan se olika saker i sådan varelser. Jag såg en outnyttjad källa till levandefoder. De tiger teddies som lever i akvariet sedan att det startades i augusti verkade inte kunna utnyttja den till fullo. Jag kom därför på idén att skaffa fler fiskar till akvariet, men de alternativ man har när det rör sig om nanoakvarier under 30 liter är begränsat. Små stimfiskar som jagar ännu mindre villebråd vore det bästa.

Den fiskfamilj som verkar erbjuda flest av redan få alternativ är cyprinidae, karpfiskarna, och kanske även laxkarparna (tetror). Jag har dock sedan länge velat hålla någon art av släktet boraras, dbärgrasboror,  som tillhör den förra gruppen. Dessa fiskar hör till hobbyns minsta, de blir bara någon centimeter. De är relativt härdiga men trivs bäst i akvarier som inte är alltför nystartade.

Den art valet föll på var boraras merah, en fisk som härstammar från den indonesiska delen av ön Borneo, där de lever i svartvatten med ibland mycket lågt ph. De har, liksom sina nära släktingar, boraras brigittae och maculatus,  blivit mycket populära bland nanoakvarister och aquascapers.

Det visade sig att merah-rasbororna genast, så snart de var inkoppade, började äta av de små märkliga varelserna i akvariet. De blev också ett nytt inslag som gjorde akvariets anblick mera levande och rörlig.

Räkorna i akvariet blir alltfler.  De gula neocaridina davidi, "yellow neonstripe", har fått en talrik avkomma och deep blue tigers har fått sina, varav en del blivit tillräckligt stora för att ofta vara synliga i akvariet. 

Ikväll flyttade jag dessutom över en tidigare malplacerad bucephalandra "blue jade" till akvariet. Förhoppningsvis finner den sig väl till rätta på sin nya växtplats, en lavasten.